Gräva sin egen grav?!

Alltså. Seriöst. Vi spenderar deras första år med att leka med sådana här skumma läbbiga leksaker (se bild) och göra konstiga ljudeffekter.

Och sen förstår vi INGENTING när de börjar drömma mardrömmar och tro på monster med läbbiga utseenden och konstiga ljud.

Snarksamtal

I sängen igår kväll

Jag: Psst Marcus, du snarkar jättehögt!
M: ZZZZZZZzzzzZZZZZ
Jag: Maaaaarcus!
M: Va??
Jag: Du snarkar jättehögt, din son typ rycker till för varje in- och utandning du gör.
M (förvånad): Nähä, jag är ju vaken!!
Jag: Nä, Älskling, du är verkligen inte det.
M (nu med en påtagligt förvirrad röst): Jasså. Men vad är det du vill att jag ska göra?
Jag: Sluta snarka?!
M: Jahaaa...såhär
Jag (nu förvirrad): Ja, jo, jag antar det. Just nu snarkar du ju inte.
M: Bra! .................. ZZZZZZZZzzzzZzzz

Bebisnytt!!!

Sigge gav oss ett leende i förrgår!!!! Jamen på riktigt alltså. Inget magknips-smile. Inget "jag-ligger-och-sover-och-drar-på-smilbandsreflexen"-leende. Och framförallt ingen övertolkande-föräldrar-inbillning (sånt är vi duktiga på annars). Utan ett riktigt jäkla prima leende.
Nu var det kanske inte oss han log åt utan hunden på denna bild (Marcus har klistrat väggdekaler i "taket" där Sigge ligger och kikar vid blöjbyte (ofta alltså) på skötbordet). Men 10 minuter senare fick jag ett jag oxå (YAY). Vilket underbarn vi har!








Igår fångade jag sista sekunden av ett leende på video. Men WOW liksom.

Som om inte det vore nog. Idag ska jag med en vän på Barnens hus utförsäljning. Men halleluja liksom. Känns som julafton!
#mittnyaliv
#nyaprioriteringar

Honk honk

Mina nya boobiesar är ju en hel story för sig själv. Jag tror att jag skulle kunna skriva en hel bok om dem just nu, även utan att alls nämna varken sjukliga siffer- och bokstavskombinstioner eller bröstvårtetransformation!

Jag har och har haft mängder med mjölk (bra jobbat kroppen!!) men det som i början fick mig att känna mig som en silikonstinn bimbo har nu lugnat ner sig till vanliga stora halvslappa bröst. Detta innebär tydligen att mjölkproduktionen är i balans. Yay?! Men det innebär oxå att det inte är lika lätt att avgöra vilken tutte som har den äran att stå näst på tur för att få göra min son mätt och nöjd.

Så jag har utvecklat en metod. Kanske inget jag kommer att ta patent på men ändå en prima metod (if you ask me liksom).
Den går ut på följande:

1. Inspektera brösten ockulärt där de ligger och skvalpar i bysthållaren (ja alltså titta på dem). Vilken kupa är mest illasittande? Mest dubbelpatte vinner.

2. Allt som oftast så har man fyra bröst när man tittar ner under blusen och då krävs det att man blir lite mer "hands On". Bokstavligen! Det är då dags för klämtestet. Detta går ut på att jag med varsin hand grabbar tag i varsitt bröst. Här kan man vid stor tidstillgång leka "hela havet stormar", men av erfarenhet vet jag att det finns ett bröst till varje hand (om inte ens partner är med i leken) vilket gör att höger hand till höger tutte och samma med vänster ändå är enklast.
Halvvägs till ett köpkvarter härom dagen så tyckte Sigge att det var dags att vakna och då kom såklart hungern som ett brev på posten (det uttrycket börjar kännas daterat, man får ju typ riktiga brev max 1 gång per år numera). Nemas problemas tänkte jag men ville ändå effektivisera processen så att det mer eller mindre bara var att stoppa fullast bröst i munnen på barnet mitt så fort vi nådde amningsrummet.

Så jag utför min bröstcheckar-rutin med ena handen och rullar barnvagn långsamt genom köpcentrumet med andra och känner mig som vilken proffsmamma som helst....jag identifierar stinnast bröst och håller kvar handen där för att slippa göra om hela grejen igen och minnas vilket bröst som drog det längsta strået (eller kortaste..minns aldrig riktigt innebörden av det där).

Och just där och då infinner sig en sjukt nöjd känsla av att jag har koll på den här mammagrejen nu...tills det blir dags att titta upp lite för att se vart jag går.. Och blicken landar på ett gäng 15-16-åriga killar som med stora ögon och öppna munnar står och betraktar den lyckliga mamman (jag) som just har tafsat på sig själv helt ogenerat och mycket noggrannt.

Jag tänkte ett slag att jag borde förklara mig, typ peka på Sigge i vagnen och göra amningsrörelser (eller peka på munnen eller så), men fann mig snabbt då jag insåg att det nog kunde förvirra ännu mer än händelsen de just bevittnat.

Så jag pep snabbt iväg med en påkommen och generad uppsyn, glad att jag inte behöver höra när de berättar om den underliga tuttklämmande tanten för sina vänner. Men mest orolig för att jag vet att smartphones och youtube finns :O

Att vara mamma..

...visar sig vara väldigt likt att ha någon slags paranoid psykisk sjukdom. ALLT OCH ALLA verkar vara ute efter min bebis. Jag tycker mig höra myggorna förtjust skrika "PRIMA bebishull i den turkosa vagnen!!!!" till varandra så fort vi kliver ut genom dörren.
Och jag HATAR den jäveln som skändade min sons näsa på detta brutala sätt (okej han låg kanske med handen över näsan och okej det röda försvann efter mindre än en minut när han avlägsnat handen. Men det går inte att utesluta att det kan ha varit nåt knott som tagit sig en tugga av finaste Sigge-näsan)



Bilar, cyklar och alla slags rörande fordon (och varelser) tycks te sig ovanligt och orimligt vårdslöst när min son är närvarande och jag är konstant sekunder från att antingen
1. Brista ut i hysteriskt gråt i stil med killars stereotypa bild av en kraftigt på påverkad PMS-brud
i tonåren
2. Psykovråla okvädesord och hytta med nävar och ben
3. Bosätta mig i en stuga i skogen med mina älsklingar och aldrig någonsin igen åka därifrån



Men denna kärleken. OJ OJ OJ! Who knew liksom. Visst har man ju hört folk snacka om hur vackra deras barn är och hur man inte känt kärlek förrän man håller i sitt barn. Men det där har man ju tagit med en nypa salt. Tänkt att folk överdriver och försöker intala sig själv alla de där sakerna för att orka igenom småbarnstiden. För till och med föräldrar med butt-ugly skrikbebisar säger ju sådär.
Och kanske är det just så. Jag är bara glad att jag har fått den finaste lilla bebisen i världen. Ren och skär perfektion som har gjort det svårt att fortsätta vara ödmjuk. Jag menar, JAG har ju skapat fullkomlig fulländning! :) Varenda fjärt han släpper känns fantastisk och värdefull!

Ska man skriva en så kallad förlossningsberättelse här i bloggen eller är det tråkigt för alla utom mig själv?!

Nu ska jag klämma lite på mjuk bebiskind och fortsätta förklara för min lilla pojke vilken gudagåva han är (näpp, blir nog ingen ödmjuk självkritisk kille av det här sen)
KRAM från en nyfrälst mamma

130712

Kl. 16,34 föddes den 3835 gram tunga och 51 cm långa Bror Sigge Marcus Henriksson.

Det hela började med att vattnet gick på onsdag kväll vid 8-tiden och sen kom värkarna igång vid 15 på torsdag. Och sen föddes han på ett dramatiskt sätt på fredag efter 25 timmars värkarbete.
Den finaste lilla pojken man kan tänka sig och jag har aldrig upplevt en sån kärlek!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Prinsessan på ärten...

....NOT!!
Det första vi gör när vi vaknar på morgonen är att slå på tv:n och kolla mobilerna. Ja, det kan man ju ha åsikter om kanske (men min åsikt är att vi gör som vi vill och som för oss glada och allt multimediabruk kan hänvisas till att "hänga med i tiden" och därmed indirekt motverka åldrandet....boom!)

Hur som helst. För några dagar sedan var både överslagaren (fjärrkontrollen) och mobilen spårlöst borta. Stressen och paniken som kunde läsas i mina ögon när jag låg där som en skalbagge på rygg och sprattlade (viftade lätt) med ben och armar för att kunna häva runt mig för att hitta tingen (jag misslyckades) kunde oxå höras i mitt gälla falsetta "Maaaaaarcööööössss, vakna, det är VIKTIGT".

När jag förklarat det allvarliga i situationen började Marcus ställa irriterande frågor som "men vart hade du mobilen sist" och "vart la du överslagaren efter att du satt på sleep-timern igår". Som att han helt missat att min hjärna numera är lika brukbar som Arnold Schwarzenegger i gulliga komedier (Ping dagissnuten).

Mitt svar blev "här" och så pekade jag så diffust jag kunde lite här och där i sängen.
Efter en noggrann genomsökning av hela sovplatsen knäckte Marcus lite försynt att det ju faktiskt fanns en plats i sängen vi inte letat på (nämligen ytan under min kropp).

Och nu må jag vara tämligen välgödd och allmänt mjukdegig men jag protesterade högljutt med att förklara att en iPhone och en kanalbytare á 20x5 cm ligger man inte helt obemärkt på.
Marcus höll med men insisterade ändå på att vi skulle kolla "för att vara säkra" som han uttryckte det.

Motvilligt lät jag honom tippa över min kroppshydda på sidan för att kontrollera vad som dolde sig därunder och/eller i mina fettveck.

Nu ska vi inte fördjupa oss så mycket mer i den här historien tycker jag, men både telefon och fjärrkontroll återfanns hyfsat välbehållna så småningom.

Idag ska jag in till SÖS för att klippa upp cerclaget som opererades in akut i vecka 15. Vårt sista delmål innan bebis har fritt fram att anlända. Wow!

Åsa -som alldeles nyligt återgått till vanlig hudform och blivit av med en perfekt hudavgjutning av ett stycke telefon och en fullsize-överslagare från sin bakdel.