Den här graviditeten har präglats av gråt. Gråt i mängder. Först de där veckorna när jag knappt vågade andas av skräcken för att förlora det mest värdefulla jag någonsin haft. Det lilla knyttet jag hade i magen när jag opererades akut i vecka 15 och jag låg där på operationsbordet med 10 personer runt mig, och inte en enda av dem verkade "märka" att jag grät så jag skakade (ja, i den tredjedel av kroppen som inte var bortbedövad vill säga).
Då bad jag för första gången i mitt liv till högre makter att de skulle låta min lilla bebis leva och ta mitt liv istället om det skulle behövas så fort hen var född och säker.
Men sen var det som att gråten aldrig tog slut, den bara övergick i glädjetårar, rörd-grin och finbölande.
Flera gånger varje dag sveper det över mig och jag fäller 2-3 tårar över allt som jag är så tacksam för och allt som är fint.
Som att jag är så kär i Marcus (jamen puttinutt liksom), att vår bebis är så fin (jo, vi har 2 3D-bilder) och faktiskt ligger kvar i min mage och verkar må hur jäkla bra som helst, att bebisen har ögonfransar (antar jag?! Men tanken är så fin).
Men jag grinar oxå åt massa saker som jag tycker är så fina som ingen annan verkar hajja. Bebisskrik i en galleria, blöjreklam, blodiga naturliga förlossningar där mammorna själv fångar upp sina barn när de vaggat ut dem i nån märklig stående position. Och när man får bullar fast man borde ha ätit sin sista bulle för säkert 163 bullar sen, ja då lyckogrinas det rejält.
Så nu är ju frågan. Kommer jag få ett iskallt barn som aldrig gråter för att jag liksom gjort slut på en livstids tårar. Eller får jag ett känslobarn utan dess like, en riktig sån där HSP-person?
Vecka 36 idag. 4 veckor till fulltid. Sen får vi se om den grinar loss när den klämts ut eller om den lite kallt bara borstar bort lite fosterfett från axlarna och himlar med ögonen.
Vad är HSP undrar säkert nån. Klicka på länken. Gah!
http://lmgtfy.com/?q=HSP
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar